N�R
BLEV DET HETT MED ROCK IGEN?
16 juni 2002
|

|
N�r blev det s�
hett? Sen n�r blev det en hit att hypa,
f�rst�ra och leml�sta band som i
�ratal redan varit etablerade bland
publik och massa? Vad som sj�lvklart nu
ligger mig p� hj�rtat �r den dr�s av
"garagerockband" som
musikskribenter s� ivrigt det senaste
�ret varit tvungna att uppm�rksamma.
Och naturligtvis n�r det g�ller hype
blir det storhetsf�rklarat, l�ckert och
definierat f�rvirrande p� fel s�tt.
Det b�rjade med The strokes f�ljt av
Black rebel |
motorcycle
club och Vue. Givetvis alla bra band.
White stripes. Som i Aftonbladet av
Marcus Larsson beskrevs som Jon Spencer
blues explosions arvtagare och utmanare.
Vilket j�vla skitsnack. Att ett band som
Jsbx, som f�dde begreppet bluespunk, ens
skulle t�nka och inte skratta �t tanken
p� att st�lla sig i duell med White
stripes! Det sistn�mnda en grupp som
knappt tagit sina f�rsta steg p� en
bana som leder till kult. Vilket Jon
Spencer och hans bluestrio definitivt
gjort under hela nittiotalet.
Sen vad ens sj�lva begreppet
"garagerock" �r verkar inte
m�nga fundera �ver. F�r vad jag vet
har fan aldrig Jsbx lirat n�gon form av
klassisk garage. D�remot har de s�kert
lirat i ett garage, uppfunnit ett skitigt
och robust sound som garagerocken blev
f�rknippad med n�r den under
sextiotalet kom till. Att kalla
"garagerock" f�r hett och nytt
�r som att kalla h�rdrock, eurodisco
och country f�r exakt samma sak. Vad som
kanske st�mmer mer v�l �r v�l att
garage som term �r n�got som ska vara
uppfinningsrik och nyskapande och
kreativt, vilken genre den �n uppfinns
i. Garage i techno �r ju det med ett
begrepp. F�r �ven om man s�tter White
stripes under "garagerock",
eller �nnu v�rre kallar det f�r ett
originellt bluespunkband, s� st�mmer
det f�ga �verens med den standarden som
Jon Spencer satte f�r ett bra tag sen.
Och hur man �n vrider p� det, och hur
man �n vill se det, s� g�r det aldrig
att f� The strokes och Black rebel
motorcycle club till att vara rockband
(d�remot White stripes). M�jligtvis har
de en och annan rockl�t, och visst
passar de fenomenalt bra i tiden. Dessa
tv� �r ocks� p� ett l�ttvindigt plan
n�gorlunda originella. Men det �r
�nd� inte rock'n'roll. Man b�rjar
fundera �ver vart rockmusiken �r p�
v�g. Det k�nns lite som att Sonny &
Cher mycket v�l skulle kunna beskrivas
som Stooges-rock av skivbolagen i b�rjan
av sjuttiotalet. N�r dessa bolag, som
mer eller mindre kontrollerar och
sponsrar tv och radiokanaler och �vriga
icke-oberoende media, nuf�rtiden
presenterar sina nya och fr�scha
"rockband" i pressreleaserna
f�r Strokes och BRMC kan det inte bli
annat �n bisarrt. F�r hur heta namn som
Rolling stones, The stooges, Ramones och
Queens of the stoneage �n �r kommer
dessa nya och heta band aldrig bli rock.
Om annat �n p� pappret. De f�rblir
kontrollerad storbolagsmusik i den
icke-utstickande och provokativa
popmusikens tecken. Man tycker ju att
rock och punkrock inte �r s� j�vla
provocerande l�ngre. S� det m�ste ju
helt enkelt vara s� att det inte
s�ljer. Ist�llet s�tter industrin all
pop och rockmusik p� en skala, de l�ter
inte musiken glida upp och ner fr�n
stegen utan placerar ut allt efter tv�
kategorier; Limp biskit-luder h�gst upp
och Strokes-mespop l�ngst ner. P� s�
s�tt kan lyssnarna efter att ha vuxit
upp med ett k�pt media sj�lva kunna
"v�lja" sin musiksmak efter
vad de gillar. H�rt eller mjukt. Pop
eller rapmetal. Skulle man g�ra
punkrocken kommersiell och s�tta den
p�, l�t oss s�ga plats sju av tio p�
h�rdhetsskalan och sen exempelvis
garagerocken p� plats sex skulle ju
skivbolagen st� inf�r ett stort j�vla
dilemma! De skulle bli tvungna att signa
fler artister och sen �nnu fler band
f�r att kunna fylla upp ett nytt och
n�gorlunda upplyst krav f�r de lyssnare
som inte sj�lva orkar leta bland de
mindre bolagen, bolag som sj�lvklart kan
v�lja och vraka av alla ouppm�rksammade
rockband.
|
Johan
Wallner
|

|